Dagsarkiv: 4 juni, 2012

Hästsvansen föll i eftermiddags

Det regnar och blåser och det är inomhusaktiviteter som prioriteras. I morse skrev jag att det hade sina fördelar med att köra med hästsvans – ett par minuter med hårtorken och en gummisnodd, men det är ingen frisyr. Det är bra när man spelar golf – inget som hänger och slänger framför ögonen – och ute och reser och det sparar även tid innan man ska till jobbet, men frisyr är det inte och jag har känt mig rätt så skräpig i håret den senaste tiden, så jag tog en sväng ner på Newbury Street, en parallellgata till där jag bor, och promenerade in på första salongen jag fick syn på.

Boston Pops i morgon kväll

Hit har jag biljett i morgon – A tribute to Cole Porter med Boston Pops i Symphony Hall. Promenadavstånd från hotellet.

Handskar hade varit bra

Innan jag åkte tittade jag tre sekunder på mina handskar. Jag har en gräns på +13 grader när det gäller handskar. Under tretton och de behövs. Men det är juni och första sommarmånaden, tänkte jag, inte ska jag behöva handskar. Men det hade jag. Det är kallt och det REGNAR! Köpte ett paraply på morgonrundan. Brrr!

Äh!

Jag steg upp och steppade in i duschen så var jag först där. Duschad och påklädd i slappekläder, jag är på semester. Håret blåst, det är en klar fördel att ha så långt hår att man kan blåsa det en minut och sedan sätta upp och strunta i det resten av dagen. Lite färg i ansiktet och nu går jag nog en sväng runt hörnet.

Frukost serveras från 07.45 – men om jag vill ha en proteindrink får jag nog gå till Starbucks ett par kvarter härifrån. Det blev en med jordgubb därifrån igår. Mango idag kanske?

Men det blir med största säkerhet en eftermiddagslur. Det är riktigt grått ute. Jag har fleecetröjan med mig. Å till det vindjacka.

Internet är så himla bra!

Svårt att sova = det går inte. Kom på att jag kunde sätta på P1 i Sverige via Internet. Det är ju lysande! Jag begriper inte hur seg världen var innan Internet föddes. Nu har vi världen i fickan.

Sova lite till?

Nu har uret hunnit bli 04.25 här och jag ska göra mitt bästa för att försöka sova lite till. Det är svårt det där med tiden och sova på beställning. Det får nog bli en banan också – hungrig som en varg. Hemma är det ju snart lunch!

No social skills at all

Sällskapet över Atlanten igår var en zombie. Vi satt 2 + 4 + 2 stolar och jag hade checkat in mig på 35 A, fönster. Jag satte mig på min plats först och sedan dök det upp en kille i 30-35-årsåldern. Svensk förstod jag när jag sa hej och han sade hej. Men sedan var det stopp.

Det tog en stund att fylla planet och tre ungar ett par-tre rader längre fram började göra sig hörda. Ska man sitta åtta timmar med en person bredvid sig är det en fördel om man kan prata bort en stund. Men icke. Jag försökte inleda en konversation med ”vi får väl hoppas att barnen somnar snart”. Ingen reaktion. En stund senare blev det varmt och tomt på luft på riktigt och jag sa ”vi hade behövt lite luft här”. Ingen reaktion, men ett par minuter senare tog han av sig tröjan.

Jag fyllde i mitt inresepapper direkt och då såg han att jag hade en penna uppenbarligen för när vi närmade oss landning tog han fram sitt pass och sitt papper och vände sig till mig och sa ”penna”. Jag plockade fram min och räckte över och svaret blev ”å så bra”. Det var allt han kunde klämma fram på åtta timmar. Hej, penna, å så bra. Jag fattar inte att man orkar vara sådan. Han sa några ord till – det ska erkännas: tomatjuice, två Coca Cola Light och en flaska rödvin. Å på frågan om tomatjuicen skulle vara kryddad svarade han ”ja”. Vilka torrbollar det finns! Å dricker man Coca Cola Light är man dessutom en fara för sig själv.

Som på räls, men en guppig sådan

Flygresan igår var lång och jobbig, det kan man räkna ut när det tar 20 timmar att förflytta sig från dörr till dörr. Alla sträckorna (Köpenhamn-Stockholm-New York-Boston) gick i tid – ja, det skulle vara sista då som var lite sen för att vi fick vänta på att kapten skulle anlända – men annars gick det som på räls och vi var en halvtimma tidiga till New York till och med, vinden var med oss.

Sista tio minuterna över New York var hemska. Det stora och tunga planet krängde hit och dit och guppade som attan och det var nog någon som inte fixade det utan spydde. Jag klarade mig på håret, men fy vad jag avskyr när det svänger och kränger. Jag minns en bilresa i Italien för några år sedan på en extremt kurvig väg mellan Rimini och Pisa. En sträcka på fem mil, den kurviga delen, och vägen valdes för att den skulle vara vacker. Det var bara skog och det var inte kul. Efter en mil var jag grön i ansiktet. Det krävdes koncentration för att inte börja spy igår.

I immigrationen var det evighetskö och varmt. Många stora plan landar i New York hela tiden och många Europaflighter landar vid lunchtid och det var rysligt att stå där i kön igår som sniglade sig fram. Varmt var det och illamående och geléig kände jag mig. Hua, men jag tänkte som så – jag överlevde århundradets magsjuka i Karibien och jag överlevde en flygresa London-Kapstaden där jag precis hade haft  magsjuka och då skulle jag orka stå på benen igår också. Men fy för köer!!

09.30 – det är INTE klockan här

Ligger i hotellsängen och skriver första inlägget på plats. Klockan är halv fyra på måndagsmorgonen. Efter 20 timmars resa ankom jag på söndagkvällen lokal tid till Boston. Gråväder och lätt regn, men här är fint som snus. Det lilla jag sett. Jag gick en kort runda i omgivningarna igår för att köpa vatten, lite frukt – hittade bara bananer – och lite annat att stoppa i munnen. Något Il Divo blev det inte. När jag kollade kvarkvarande biljetter igår när jag satt på Copenhagen Airport och väntade på planet till Stockholm var det två kvar, men jag insåg att jag kunde lägga ner det projektet. Jag hade inte orkat gå och sätta mig på en konsert, hur bra den än hade varit igår. Efter 20 timmars resa var jag helt slut överallt.

Hotellet är ett bed & breakfast inrymt ett typiskt bostonianskt hus från 1860-talet – läs mer om det under rubriken Hotell. Dörren var låst när jag kom och när jag ringde på lockan störtade det ut en dam och sa ”du ska vara glad att jag var här tillfälligt för annars hade du inte kommit in”. Nähä, ”receptionen” är tydligen inte bemannad alltid och man ska ha dörrkod och nyckel med sig hela tiden.

Rummet, The Radcliff College, är inte stort, men fyller sin funktion och är svalt och rent och har ett Internet som funkar. Så mycket mer behövs inte. Toalett och dusch delas i korridoren med The Tufts University och det var det rummet jag bad om för några veckor sedan, eller önskade rättare sagt, men den önskan slog inte in. Det ser på bilden ut att vara det största enkelrummet och det var därför jag ville ha det. Man kan inte få allt.