Monthly Archives: juni 2012

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Tillbaka hemma i Malmö – kallt och ruggigt och samma eviga vind. På programmet står att tömma resväskan och sedan blir det kanske en tur till Ribersborgs Kallbadhus – för att inviga min nya fina badväska.

Detta är det 107:e inlägget. Tack för att du följt med mig! På återseende!

Annonser

Min utsikt just nu

Jag har bänkat mig vid gate 63 och väntar på att klockan ska gå lite fortare så att vi kommer iväg. Personalen håller på att fylla SAS-planen till Stockholm och Köpenhamn nu, men jag ska till Oslo så jag får sitta här lite till.

Men det är synd att klaga, jag har cool utsikt. Manhattan breder ut sig framför mig och jag kan inte låta bli att fundera på vilken fasansfull syn folket här upplevde för snart elva år sedan. Det måste ha varit en ohygglig händelse att se inte bara ett utan två flygplan flyga in i World Trade Center och sedan smulas sönder till ingenting. De som befann sig där jag är nu satt på första parkett och det måste ha känts som värsta skräckfilmen och fullständigt osannolikt. Typ jordens undergång.

Det blev en mycket konstig dag det där, den 11 september 2001. En strålande septemberdag och klockan var strax innan 15. Jag satt på jobbet och hade radion på som vanligt och så säger en röst att det förefaller som att ett flygplan flugit in i en av World Trade Centers skyskrapor, någon misshandlade världen och världens huvudstad, det är så jag ser på New York – världens huvudstad.

Ja, ja, tänkte jag, det är väl ett modellplan då, eller något segel. Någon vecka innan hade något segelaktigt fastnat i Frihetsgudinnan och det där med segel var det enda jag tänkte på. Vilket skämt. Men sedan havererade alla tidningar på webben över halva världen och min syster, som då jobbade på TV3 i England, mailade att reklamen skulle göras om och att ett plan även hade kraschat i Pentagon. Resten av den dagen och hela natten satt jag framför TVn och fattade ingenting. Det gick inte att greppa. Fel tempus. Det går inte att greppa.

Båda de plan som kraschade i World Trade Center kom från Boston. Det första var American Airlines flight 11 som skulle till Los Angeles och det andra var från United, samma bolag som jag flög med hit. Även det var på väg mot Los Angeles när det kapades. Tredje planet, det som gick ner i Pentagon, var från American Airlines och det fjärde planet, som förmodligen hade kurs mot Capitol Hill eller Vita Huset men istället kraschade på ett fält i Pennsylvania, var ett United som skulle från Newark till San Francisco och vidare till Tokyo.

När jag är ute och flyger tänker jag ibland på dem som skickade iväg de här planen. Incheckningspersonalen, de som kollade biljetterna vid gaten och de som sedan slutligen just skickade iväg planen när dörrarna var stängda och planet rullade ut. De skickade iväg fyra plan rakt mot döden. Det är ohyggligt. 

Det högsta huset i mitten på bilden är det som just nu byggs där World Trade Center stod. Minnesplatsen nedanför med vattnet som rinner har jag bara sett på bild och film, men det är fint. Jag hoppas att alla anhöriga tycker det också och att de kan få lite frid i själen.

Solstolar modell bredare

Kom att tänka på en annan grej som jag noterade häromdagen – på tal om överviktiga personer. På shoppingparadiset i Wrentham såldes det solstolar a la Baden-Baden på ett ställe, men de var inte i den storlek vi är vana vid i Sverige, eller i Europa för den delen. Den här stolen var 10 cm bredare. När folket blir större får tillverkarna anpassa sig och göra bredare stolar.

Det är som med klädstorlekarna. Jag har hört att exempelvis en 38 idag inte är som en 38 var för ett antal år sedan. Ingen vill gå upp i storlek så istället har man utökat varje storlek lite och så tror folket att de fortfarande drar 38. Om det är sant vet jag inte, men jag tror att det ligger något i det.

Ett leg avklarat, two more too go

Åsså har jag ankommit till Newark Liberty International Airport. Incheckad, säkerhetskontrollerad och äten. Det är en himla röra här. Air Train gick inte – jag kom till Terminal C och flyger vidare från B, och jag fick åka buss till samtliga parkeringsplatser och terminaler innan jag kom fram. Men jag har gott om tid. Vi lyfter inte förrän om tre timmar.

Lunchen bestod av räkor och grönsaker, men där blev det ett litet missöde. Plötsligt tuggade jag på en bit KYCKLING! Jag har inte ätit kyckling på 30 år och spottade ut kvickt. Managern kom farande och frågade om jag var allergisk, men det är jag ju inte (vad jag vet) – annars hade jag väl kunnat dra igång världens amerikanska stämning 😉

Det här med allergi har blivit en grej i USA. Jag kan inte komma ihåg att jag tidigare sett något om detta när man kommer in på en restaurang. Överallt står det att man ska informera personalen innan man beställer om någon är allergisk mot något. Samtidigt passar man på att upplysa om att rå mat, typ halstrad tonfisk som jag ätit ett par gånger, kan ge magsjuka. Hängseln och livrem så att restaurangen inte blir stämd.

Fundering under frukosten

Det är verkligen hemskt med alla överviktiga människor i det här landet. Det är ett stort samhällsproblem då övervikt ger sjukdomar som i förlängningen skapar ökade kostnader som måste in genom högre skatter.

En god hälsa är det viktigaste vi har, vi har bara ett liv och spill inte bort det på att äta fel mat. Den dagen det gått för långt, och du kommer fram till att du vill ändra på saker och ting, har du en lååång väg till ett bättre liv – det måste vara smartare att inte falla ner i matträsket utan hålla sig på en lagom nivå hela tiden. Hela grejen med att äta är att maten ska hålla oss friska. Precis som vi vattnar blommorna för att de ska överleva måste vi föda oss själva på ett vis som inte förstör oss.

Men det var inte det jag funderade på under frukosten egentligen. Jag fick nya grannar igår, ett par med en dotter på ca 5 år. Vi hade sällskap ner i hissen och tjejer – i det här fallet riktar jag mig till er tjejer, men det finns en bunt män också som inte bryr sig ett dugg om vare sig det ena eller det andra – tappar ni helt intresset för ert utseende när ni fångat mannen i ert liv? Det är för bedrövligt. Överviktig dam stegar in i den trånga i hissen i en t-shirt som sett sina bästa dagar och som dessutom är skynklig. Ni stryker väl era kläder? Sluta strosa runt i  ostrukna kläder! Det ser ovårdat ut, lata människa! Vi hade en ”ostruken t-shirt-tjej” på ett jobb jag hade en gång i tiden. Hon kunde dessutom gå barfota på jobbet – barfota utan sockar!

Tappa inte bort intresset för er själva mitt i livet av barnuppfostran och annat. Vem vill ha en partner som ser ut som mååånga av dem jag sett på den här resan? Det är förskräckligt som en del klär sig – överviktiga med illasittande små klänningar med skärp i midjan och klackar de inte kan gå i. Shape up girls!

75 år och över – behåll skorna på

Lätt som en plätt

Det tog 40 minuter från dörr till dörr. Lämnade hotellet 08.10 och var vid incheckningsdisken tio i nio. Jag är ute i väääldigt god tid, men eftersom jag aldrig flugit härifrån innan och det kan vara en busy Saturday morning kan jag lika gärna sitta här på plats som häcka runt hotellet en halvtimme till.

Vid incheckning och security hängde den här enorma flaggan. Vi är ynkligt ”onationella” i Sverige. Häng upp en svensk flagga vettja – vi är inte högerextrema för det. Men våga vara svensk!!

100:e inlägget

Med inlägg nummer 100 stänger jag nu datorn från Boston. Dags att gå ner och äta frukost och sedan är det mot flygplatsen. Solen skiner från en klarblå himmel idag – jag har inte haft vädret med mig på den här resan, men 30 grader hade jag absolut inte velat ha heller. Det är inte en temperatur lämplig i en stad när man ska runt och kolla på en massa grejer. 42 i New York är rena skräcken.

Vapiano – nytt smart restaurangkoncept

Innan jag skulle på teatern igår behövde jag äta något som inte fick ta allt för lång tid. I kvarteret bredvid teatern hittade jag Vapiano och jag stegade in där som om det var en vanlig restaurang med servitriser som skulle ta beställningen.

Men se, så funkade det inte. Istället fick man ett menykort och ett kort som liknande ett kreditkort och så gick man fram till den disk som skyltade med det man ville ha – sallad, soppa, pasta, pizza osv. Nu äter jag egentligen inte pasta – ingen bra mat för en sköldpadda – men det var ett halvår sedan senast (konferens och det fanns inget att välja bland) och en gång kan inte göra så stor skada så jag gick fram till pastadisken.

Där stod en jeppe och lagade maten i nedsänkta och snygga wokpannor. Fräscht som attan. Pastasort fick man välja själv också och det fanns nog tolv olika sorter att fundera över. Sedan fräste han grönsakerna och pinjenötterna medan jag tittade på. Kortet som såg ut som ett kreditkort höll man fram mot en slags kassa och så fick man sin mat serverad på en ovanligt snygg tallrik. När man sedan ätit färdigt tog man kortet till kassan vid entrén och betalade.

Fräscht på borden också med färska kryddor (basilika), salt & peppar och oljor.
Läs mer om Vapiano här – rent, mycket fräscht och en pastarätt med grönsaker, basilika och spenat kan man inte misslyckas med. Å idén med kreditkortet gillar jag – man slipper vänta på notan. Snabbt och enkelt – smart ställe!

Från deras hemsida: Defining the future of fresh casual – a new and refreshing niche in the restaurant industry – Vapiano is an innovative European concept serving made-to-order hand tossed pizzas, fresh, house-made pasta and hand tossed gourmet salads. An established concept with more than 70 worldwide locations and another 100 in development in the United States, Europe and the Middle East, Vapiano puts a new spin on the dining experience with its urban upscale Italian decor and its modern customer service.

Utcheckning och hemresa

Idag är det hemresa och jag ska strax in i duschen och sedan packa ihop mina pinaler. Fram emot halv nio har jag tänkt avvika från min boende. Planet lyfter mot Newark kl 12.21 – ja, sådan konstiga klockslag på flyget har man här, typ tågtider i Europa.

Sedan ska jag ”sitta på Newark” till kl 19. Jag landar vid 14 och sedan är det lite förflyttningar inom flygplatsen så det blir max 2,5-3 timmars väntande på inget. Men jag har datorn som sällskap, men uppkopplingen var slö på vägen hit.

Jag är mycket nöjd med min resa. Boston är en fantastisk stad och absolut värd att besöka. Det var himla otur med Cape Cod i torsdags och tråkigt att jag var så trött i tisdags att jag inte orkade ta mig till Symphony Hall och musik av Cole Porter, men så kan det vara. Smällar man får ta.